Vad fan hände med föräldrarna?!
De senaste åren har jag och många av mina vänner vuxit upp till att bli unga självständiga vuxna. Det va säkert 10-12 år sedan vi flög ur mamma och/eller pappas hus/lägenhet. Vi uppfostrades av er. Vi fick kärlek av er och de flesta av oss tvivlade sällan på att ni verkligen ville vårt bästa. Vi har utbildat oss, skaffat oss erfarenheter, vissa har gjort karriär och andra har bildat familj, några har gjort både och. Så, grattis alla päron där ute. You did it! Fan va roligt, verkligen. Och lycka och glädje är väl den mest logiska reaktionen när ens barn är lyckliga, glada i livet, lyckade eller framgångsrika. Men det är tyvärr inte den reaktionen som oroväckande många av er päron visar!
Nej istället har jag observerat mer och mer avundsjuka, svartsjuka, småaktighet, ointresse och oförmåga att unna sina barn lycka och framgång. Många av mina vänner och bekanta vittnar om liknande erfarenheter. Föräldrar som förminskar sina barns lycka och framgång. Ofta genom att säga något spydigt, ja rentav elaka saker, ibland framför andra människor till och med. Vissa av er päron säger ingenting, men ni frågar ingenting heller. Ni ringer aldrig längre och när ni väl ringer så pratar ni och pratar men ni säger ingenting. Ni pratar upptaget om grannens nya tant eller en jobbarkompis som smygsuper på jobbet, istället för att fråga hur era barn mår, hur det gick för era barn på det där svåra provet eller vad era barn har för planer i livet. Ni är helt enkelt inte intresserade av sina barns liv längre. Det är den slutsatsen jag och många av mina vänner och bekanta drar av ert beteende.
Mår ni 50- och 60-talister så jävla dåligt själva att ni inte ens orkar unna era egna barn lycka och framgång? Är ni så missnöjda med era miserabla liv att ni blir avundsjuka på människor (läs era barn) som vågar följa sina drömmar istället för att gå i era fotspår och begå samma misstag som ni gjorde? Vart är det skon klämmer? Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni beter er så här, skärpning för fan! Ta ansvar för era liv och sluta dra ner era lyckliga barn i skiten. Ni lyckades ju! Be happy! Eller är det för att ni inte längre kan ta åt er äran för era barns framgångar och välmående som ni gör såhär? Släpp taget om det som är dåligt och börja jobba med er själva. Sitt inte kvar i det där destruktiva förhållandet med mannen eller kvinnan som du inte älskar längre. Sälj det där förbannade huset som du vantrivs i och säg upp dig från det där jobbet som du hatar. Gör någonting i alla fall. Vi tar en gammal klyscha här tycker jag, här kommer den: ”om du gör vad du alltid har gjort så kommer du bara få vad du alltid har fått”. Är du inte nöjd med din situation, gööööör någonting då! Jag förstår att ni sitter där och är rädda för förändring. Ni har under de senaste 20-30 åren boat in er totalt, byggt höga mysiga murar som skapar trygghet för familjen. Familjen som till största delen inte bor innanför murarna längre. Kanske ekar det tomt där inne i tryggheten. Är det det som är problemet? Å för att fortsätta med klyschorna, ja vi tar en till: ”alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring”. Men ärligt, vad är alternativet. Ska ni sitta där i er trygghetsborg och va miserabla i 20-40 år tills ni dör?
För gudarna ska veta att er generation har saker att jobba med, med tanke på hur era föräldrar ofta ”uppfostrade” er. Män skulle inte prata om känslor, skulle inte gråta. Man skulle ta hand om sina egna problem, inom hemmets fyra väggar. Packa bajs i en tunna tills den exploderar. Att prata med psykologer eller terapeuter fick man heller inte göra. Det är bara hokus pokus och fungerar inte på riktigt. Men det vet ni inte för ni vägrar ju prova. Men de klart, personlig utveckling fanns ju inte på er tid så det måste ju vara någon typ av modeord som inte är så viktigt, ungefär som internet. Varför börja förändra något nu? Det är väl för sent? Nu är ni ju vuxna och ”färdiga” och fulländade produkter. Oförmögna att förändra er situation, slavar under det här förbannade skitsamhället som bara ”blir sämre och sämre”. Ja skyll allt negativt på andra istället, på med den lite blöta och illaluktande offerkoftan som du förmodligen nyss ärvt av dina päron som nyligen la näsan i vädret eller som sakta men säkert går den långa vägen över till andra sidan. Kanske dör de ledsna för att ni mår som ni mår. Kanske mår de lite bra över att ni mår ungefär lika dåligt som de mådde i livet.
Bli arg på mig för att jag säger det här. Det är lugnt, jag kan ta det. Du kan välja att ta åt dig av texten och fundera på om det i någon grad gäller dig och din relation till dina barn. Du kan välja att låta det rinna av dig som vatten på en gås och förneka allt, må så vara då. Kanske behöver du inte förneka något. Kanske är du ett jävla bra päron som inte beter sig på detta viset. Grattis till dig i största allmänhet men grattis till dina barn i synnerhet.
Om det är någon som känner igen sig (barn eller päron) så får ni gärna kommentera och berätta mer om det. Kanske kan någon förklara för mig varför det ser ut så här på så många ställen hos så många idag.