Patrik Appelquist

I flera år har jag velat skaffa mig en moped. Till och med när jag bodde i Nicaragua funderade jag på att införskaffa mig en. Men alla mina vänner där avrådde mig pga den tunga trafiken och de facto att folk kör som idioter, både nyktert och onyktert. Att åka moped är för mig den totala frihetskänslan. Det går tillräckligt sakta för att man ska kunna se sig omkring och för att man ska kunna tänka på annat än att hålla sig på vägen. Det är inte fysiskt ansträngande, den bara puttrar på så länge man vill. Mina bästa mopedminnen har jag dock från Nicaragua när jag vid två tillfällen besökte Ometepe, en vulkan-ö i Nicaraguasjön. Ön består av två enorma vulkaner varav en är aktiv. Det är en total Jurassic Park-upplevelse. Där glider du fram i sakta mak med vulkanerna till vänster om dig och ett stort blått vatten till höger, solen i zenit och tiden står still.

Men nu har jag gjort slag i saken och alltså köpt mig en gammal moped, en Puch Maxi från sent 70-tal. Förra ägaren totalrenoverade den så den är jättefin i lacken och det mesta är bytt på den. Den är helt original så den går inte fort men den låter mycket, härlig kombo. Jag vill inte att den ska gå så mycket fortare än vad den gör men så småningom ska jag se om jag kan trimma den lite så att den bara blir starkare och kan ta backarna lite lättare. Igår tog jag mopeden ut på en fotopromenad å moppen blev slutligen själv objekt för fotograferingen…