CEO of Dump Tees

Dump Tees is a clothing brand from the garbage dump La Chureca in Nicaragua. True stories from people living by the dump.

"Tee up or die naked" -Dump Tees

Founder of

A Swedish NGO for street kids and women living in the community around the garbage dump La Chureca in Nicaragua.

"Give light and people will find the way" -Ella Baker

Business Developer

Studying Enterprising and Business Development at the Linnaeus university in Växjö.

"Reason and judgement are the qualities of a leader" -Tacitus

Speaker & Writer

Speaking about the entrepreneurial journey, from ngo to pro-profit, the work with the kids from the dump. Writing secret books!

"Speech is the mirror of the soul" -Publilius Syrus

Bye bye Växjö – Hello Los Angeles California

On 2016/09/25 by Patrik Appelquist

It´s strange. Sometimes i quit blogging because I think there´s nothing special going on in my life. Time goes by and then I realize I´ve got enough awesome things to tell to write a little book about it. I often hear things from friends like ”your doing so many cool things all the time” or ”you´re always involved in so many cool projects”. And yeah, I guess I do a lot of things but I just don´t think about it because it´s so related to who I am. It´s such a big natural part of me and somehow I tend to forget that all people are not the same. But sometimes it´s just nice to take a minute and reflect on what´s going on or what has been going on. It´s easy to think that one is not doing or accomplishing anything. And that my friend is a horrible feeling for an entrepreneur like me. I need to feel constant personal development, constant strive, constant progress, progress forward. I need change, I need uncertainty, I need problems to solve. The ones who knows me knows that I´m not a big fan of the safe and sound ”svenssonlivet”. I want something else.

What I don´t want 

I don´t want to have a 9-5 job that I just like (or don´t like), I don´t want to be working my ass off for 11 months just to be able to enjoy four weeks of vacation in Thailand every year. I don´t even want to work one single week just to be longing for the weekend to come! I don´t ever want to feel the Sunday anxiety. I don´t want to work for money. I don´t want early mornings or musts. I don´t want to be dependent on anyone, or anything. I don´t want to have a safe house all furnished with ”lantligt vitt” furniture and useless odds and ends all over the place. I don´t want to have kids, because I don´t want that kind of lifestyle that I think comes with it 99% of the time and I don´t think a kid would be suited the lifestyle I have. I don´t want to get married because I don´t believe in everlasting love, no crybaby about it. I just don´t think we´re programmed to stay together for a lifetime.

What I do want

I want to run my own business, because I love it and I never consider it to be ”work”.  Even if I take a job I would not be working for the money but because I love what I do. I want to be able to decide when to ”work” and not. I want to constantly travel the world and have many ”homes”, not necessary houses or apartments but places I love. I want to meet and get to know new people always. I want to learn new things every day. I want to develop myself and become a better person every day. I want to contribute to create a better world. I want to be free and independent. I want many loves in my life (not in the same time) because I think that´s how we´re supposed to live, especially in today´s society, especially people like me.

The most awesome things happens when you least expect it

Almost exactly one year ago I wrote a blogpost called ”The horrible vacuum feeling after graduating from the university”. I wrote about my plan moving to USA to a start-up community in Los Angeles. Then happened. Our plan was to share apartment one year. And that we have done. It´s been an amazing time and John has become one of my very best friends. I love you so much brother. You´re such a nice man! But now we´re moving out. An old chapter is reaching an end and a new chapter is taking by.



I´m selling all my stuff

Many of you have seen how I begun to sell my stuff a couple of weeks ago. Yes, I´m getting rid of all my stuff, again! It´s such a liberating feeling to let things go. I´m taking it to a new level this time. Almost nothing stays. I´m keeping the most beloved things I got like my camera, computer, guitar and such. The rest goes. This week I sold both my motorcycle (Suzuki VX800) and my moped (Puch Maxi -79). So where am I moving?

Where I´m going

This trip is going to be a little different from the other trips I´ve done. This time I won´t go alone. At least the first 3 months. My friend and business partner Adam is joining me. We met during a meeting at Island Of Entrepreneurs and now we´re running a webbshop together and our plan is to go abroad together and focus 100% on our businesses. Yes we have our very own businesses as well. As you might remember; my goal is to build a business that can support my way of living – my lifestyle as a traveling entrepreneur. I want to be able to live the laptop life. To bring with me my business wherever I go. Because trust me, there are so many places I´d like to go and so many countries I´d like to live in. So many languages I´d like to learn. But first of all…

We´re going to Los Angeles California baby! We´ll be living in Yucca valley (east of LA) and we´ll stay with my lovely friend Mirelle =) Me and Mirelle have been talking about doing this for at least two years now but the timing was just never right. Now it is =) Our plan is to travel in to LA and Silicon Valley from time to time and use Couch Surfing and similar. We might stay there for a week or two at the time, depending on how many sofas we can find and how many nice people we meet on the way.



@jordanworthy takes pretty pictures? #papagopark

A photo posted by Mirelle Herrey🌸 (@mirelleherrey) on


So basically we´ll be there doing marketing and we´ll also be looking for a person in US to work with us on a franchise basis. We´ve found a super nice girl here in Sweden who will be receiving, packing and posting the orders we get. So now we´re three in the team. I´m looking so much forward to do this. We´re leaving on October 18th. Just a couple of weeks left now!! =)

Next week will be my last week working as a business developer at the business incubator Företagsfabriken here in Växjö. It´s so freaking sad to leave. It´s been an amazing experience and I can honestly say that I´ve loved my job there. So next week we´ll also be packing our stuff and cleaning the apartment. After four years in Växjö it´s now time to move on.


And after US?

After our 90 days in the US Adam is probably going back to Sweden to live with his girlfriend and I´m moving on down south to Latin America. This time I´ll be going to Dominic Republic, Brazil and of course my beloved country Nicaragua where I used to live 5 years ago. Same thing there. I won´t really be traveling. I rather be living in different countries 3 months at the time doing my thing. Me and John are also planning going to a tropical island surviving spearhunting fishes and trading the leftovers for rice and such. That would probably be a two week project or so. Just imagine how amazing it would be living close to the beach in a hammock, sleeping underneath the stars, making a fire every night and live on what you can find in the sea.

If I manage to survive on my online business after these 12 months abroad I´ll probably go to south east Asia and stay there for a year or so. I´m thinking about Philippines, Indonesia, India and Bali. That would be something! We´ll see what happens further down the road.

Let´s do this! =)







Yesterday I cried

On 2016/06/29 by Patrik Appelquist

I could never imagine how emotionally effected I would get about my sister giving birth to her first child. She, my little little lovely sister. Once a little girl, now a grown up woman with a little person that looks like her but isn´t her. As a big brother you´re always worried about your little sisters. And I´ve been so nervous and in the same time excited about her pregnancy and future child. 9 months is a hell of a long time. Or maybe I should say, a long time of hell, according to my sister at least.

Two days ago when I went to bed my sister told me that they were on their way to the hospital. It was about time to deliver. The little thingy had decided to make a late checkout but now, a week over time it was finally due! My sister (Cecilia) and I were communicating via a Facebook chat with our other little sister (Emilia). Cecilia kept us posted more or less live about what was going on at the hospital while I spent some time with good friends watching the amazing football game between Iceland and England. Yes, that epic game when Iceland won and shipped the Englishmen back to their Brexit problems.

Anyhow, I went to sleep early that night. I had an important business meeting the day after. When I woke up my sister had posted the most amazing photo of the most beautiful creature I´ve ever seen. 50 cm and 3,8 kg pure love! I instantly started crying. An explosion of feelings. She said that the baby was all fine.

cissis bebis

I couldn´t think of anything else that day. The business meeting went very good but my mind was somewhere else. I felt a huge desire of telling the whole world about the news. When I entered my office and met my collegue I showed her the picture of the baby. I broke into tears the same second. What the hell! Everytime I said the words ”my sister gave birth today” the tears came rolling.

When I later spoke with my sister on the phone, the baby started crying. I thought I was done crying but the little thingy elicited some more salty waters from my eyes. It was so freaking powerful to hear that little voice. A voice from a little person that my sister and her boyfriend are responsible for. How crazy is that! Good thing I had two of my very best friends in the apartment at the time. They gave me a huge hug and comforted me the very best way possible.

I love you little baby, I will probably cry when we see each other for the first time but after that I promise to be a sunlight in your life. See you soon!


I bought a motorcycle the other day

On 2016/04/10 by Patrik Appelquist

For about five years I´ve been dreaming about having and riding a motorcycle. Two years ago I planned a trip through Europe by motorcycle. I tried to gather a few friends, the plan was to get the license and then go and be gone for about 6 weeks. I don´t necessary love the speed , I love the feeling of freedom when I´m on a bike. That´s why my little moped has served me well. The only problem is that I don´t get very far with it. I want to see the world. With my moped I can see a part of Växjö, tops.

puch maxi moped

I thought about it the other day. I´ve got so many ideas and so much I want to do. And I tell people about all my dreams and ideas because I love to share and I love when people think of me and my dreams and help me realize them by getting me in contact with similar people or sending me links that I might find useful. If people don´t know what you want to do they won´t be able to help you. Tell people about your dreams!

I told people about my motorcycle dreams two years ago. The whole motorcycle thing turned out to be a little too early. The timing wasn´t perfect so I had to put it to wait for a while. Until today. I´m finally a motorcycle owner! Proud and happy as hell. I found a Suzuki VX 800. A woman used to drive it for 17 years until she got a stroke and decided to sell it, to me. It´s in a very good condition and I love it. It´s exactly what I was looking for.

suzuki vx 800

So today I´ve been out practicing driving very slow around cones. It´s a heavy bastard so it´s easier said than done. Good thing I´m used to driving mopeds because the gear and clutch technique is basically the same. My goal is to get the license before august this year. It´s very much doable. The only thing I need is to find more people with the drivers license so that I can practice driving on the streets and not only on the parking lot.

Another very cool thing about this whole motorcycle story is that I actually found a new friend on the way. I used Jodel (like twitter but your anonymous and it´s geographically limited) to find someone who could drive this beauty back home to me. I was so surprised when a guy called Joel actually offered himself to go with me and then drive it the 100 kilometers back home. Joel turned out to be a super friendly and cool guy and we actually got a lot in common. Jodel has never delivered anything like this before and I started to doubt it as a social media, now I don´t. Thanks Jodel and thanks Joel!

Life is good

On 2016/04/09 by Patrik Appelquist

Life is so good. I got a euphoric feeling in my body at the moment. So many good things going on in my life right now. I almost wonder what I have done to deserve it.

I really can´t explain how many things have happened since I last wrote something on the blog. At the time I was thinking about moving to a startup community in LA or buy myself an RV and go around Europe with it. It was almost 8 months ago. Last time I blogged i wrote about ”the horrible vacuum feeling after graduating from the university” and I also revealed that I had a new project going on. So what happened?

Well, I was looking for a context/forum/belonging that suited me. I´m an entrepreneurial super nerd. I eat entrepreneurship and business for breakfast, I breath entrepreneurship, entrepreneurship is by far my biggest interest and passion. But I didn´t have to cross the Atlantic to find the context I was looking for. It was actually right in front of my eyes. I met with John. John is the guy I always met on these entrepreneurial meetings at the university or down town or at different creative workshops. We always happened to end up in the same group and we always had a very nice chat about business. And god knows John can talk business. He´s as nerdy as I am. So I met with John for the 5th time at a workshop with IKEA. We said that we should go for a cup of coffe or such. Yeah yeah, we did say that before and nothing happened. But then we actually found a time for it and put it down in the calendar.

We saw each other in a local coffé shop here in Växjö. John was talking about his grand dad´s house and how he wanted to build apartments down in the basement. He was asking me for advice since he knew I was interested in real estate and was just recently about to invest in my own first property. I told him about my plans moving to a startup community in LA and that I was looking for a place where I belong. All of a sudden he told me that he would move into a three room apartment with a business colleague and focus on their business and work hard for 12 months before they went traveling the world. He told me about Island Of Entrepreneurs. A community where all kind of entrepreneurs meet and talk about business, help each other out and maybe do business together. Wow! I was stunned! And the best was jet to come, this would happen in their apartment on campus in Växjö. Damn!

My eyes shine bright like a kid on christmas eve. I totally loved the idea. And John probably saw it because two seconds later he asked me ”so…are you in?” and raised his hand, ready to close the deal. As much as I wanted to scream out loud of happiness and shake his hand, I´m not the guy closing deals without proper thinking about it. I thought about it for two days and then I texted John and asked if the offer was still on the table, and it was!

About a month later I moved in with John and Mauro in the three room apartment. We turned it into a huge office with two big whiteboards on the walls, desks, computers and printers. Every Thursday our apartment was filled with entrepreneurs who came to IOE (Island Of Entrepreneurs) to talk business and meet other entrepreneurs. We had a blast. Finally I had found a forum for me. Or the forum had found me. I loved it. Business all day long. I initiated the most important project of my life. A project where I aim to become financially free. Not necessary make millions of dollars. But to earn enough passive income to be able to spend my life doing ONLY things I want to do and spend the time with the people I love. You can hear more about it in the podcast ”The Young Lifestyle Entrepreneur” I launched during that time.

island of entrepreneurs

island of entrepreneurs

Long story short is that Mauro moved to Lund about 4 months later to pick up his studies. I was headhunted for a job as a business developer at a business incubator and John got at job as a project manager. We worked about 50% as employees and the rest of the 200% we worked with our own projects. It was a good decision to accept the position. I love my job and my colleagues and it´s a very good learning experience that I will find useful in my future career as a business developer and entrepreneur. One day I want to work as an investment manager. Later on, when I´m older and rich I want to become a business angel working with young and hungry entrepreneurs just like me today.

So how did my project go? Good I must say. I´ve learned a ton about affiliate marketing and ads online. I am making money passively. It´s still not much but it´s something and I now know what it takes to reach my goal. Oh yeah, by the way, the story goes on…

So just recently, John met with a girl and moved to Chile, where she´s from. Bust just a months earlier a new guy (Erik) came to stay at our apartment while he was looking for his own place. But since John moved out and I found Erik to be a very nice guy, he just took Johns room and now we´re ”combos”. I met with Eric 2012 when I was in the business accelerator Outreach funded by Swedish International Development Agency (SIDA). Life takes it´s turns. Erik is kind of a hippie. He´s into dumpster diving, sustainability, growing plants, recycling and eating beans and vegetarian food. He eats really healthy so I´m doing my best to get inspired and learn from him. I think it was ment to be that he all of a sudden came to Växjö.

During the IOE meetings I met with another guy, Adam. Adam is a very skilled marketer. I very seldom get impressed by people but I love when I do. And Adam is an impressive guy. He has managed to do something that seemed impossible. He´s selling leeks to people as a gift. Wtf?! Yep, true story. If you´re from Sweden you have to check out Anyhow, we got a lot in common. He loves the simplicity in business just like I do. So one day about 3 weeks ago we were having a pizza lunch and we were talking about business in general. All of a sudden we came up with a new business idea and 12 hours later we were up and running. Three hours after launch we sold our first product and 12 hours later we had sold 3 products. So basically, in 24 hours we launched a new business concept and sold 3 products. If that´s not entrepreneurship I don´t know what entrepreneurship is. So, me and Adam has joined forces and are now business associates. It´s so much fun and I´m really looking forward to see how this will develop =)

And there we are, that´s probably the end of the story so far. I want to thank John for being such an open minded guy and inviting me to live with him and Mauro. That was the game changer! Without you, without Island of Entrepreneurs I wouldn´t have met so many new lovely friends. För två år sedan kom du in i mitt liv. De senaste sex månaderna har du vart min kombo. Resten av mitt liv är du min broder! Thank you John!

island of entrepreneurs

Life is good, life is interesting. And there are so many more awesome things to come soon. But it´s too soon to tell about it =) But I do admit I´m kind of tired. I´ve been working hard for quite a long time. But hard work pays off and I think this very moment is the time when you really feel that it was all worth it. Now is the time to enjoy!


The horrible vacuum feeling after graduating from the university

On 2015/08/09 by Patrik Appelquist

I never expected to feel so empty after my graduation from the Linnaeus University here in Växjö Sweden. After three years of knowing what to do, the reality hit me like baseball bat between the eyes. Too many options! The world before my feet. Strategically thinking I should get myself a job as business developer and kick start a career at a promising corporation. It would be awesome to work as a business developer in an organisation helping startups. I´m especially interested in investment analysis, social entrepreneurs and real estate. But I think I might be too picky when it comes to choosing employer. I´m having such a problem doing things I´m not interested in, things that don´t inspire and challenge me enough. I want to believe that the perfect job for me is out there somewhere. I actually applied for, what I believe, is the perfect job for me but unfortunately I was not accepted. It was a position as an investment manager at an non profit investment company investing in social entrepreneurs or social businesses doing good for the society. I have accepted the fact that I have a big need to feel that whatever I do must serve a good purpose for people, society or the world.

The beautiful lake in Växjö during summer

But emotionally and due to my personality as a problem solver and challenge- and freedom junkie I can´t think of anything else but to make a reality of my many business ideas and fun projects. Though I´m always struggling with the balance between the fun and the money In my projects. It seems like I´m (just like Filip and Fredrik) is driven by lust and not so much by the money. I don´t really fancy money as it is but I do value my time and I think life is too short to do things you don´t love doing. And in the world we´re all living in, time is unfortunately money.

The last three years I´ve really come to terms with, and accepted, who I am and what I want from life. I do realize that I´m a lot different to the ”typical swede” and it feels alright, but sometimes I feel lonely being different. I´ve never considered myself different before but I know very few people not wanting to have kids, get married and live the ”Svensson life” or the american dream. I know how I don´t want to live my life and I do think I know how I´d like to live it, but I don´t know how to get there, I can´t really see the road leading to there. I want to find a context that suits me and where I fit in. I don´t want to stay but I don´t know where to go. I say as the Swedish comedians Galenskaparna use to say: ”Man letar å letar efter sin rätta plats, men livet är onumrerat och jag har ju inte ens biljett”.More about how I know I don´t want to live my life and how I want to live my life in a later blogpost.

Feet and headphone cord by the water

The last 8 weeks I´ve been thinking and thinking. Considered all the possibilities, all the opportunities. Frustrated like a five year old with ADD high on sugar I threw all the balls i had in the sky (I know this metaphor might not work in english but use your imagination) and waited for one or another to land and work out for me. I thought about investing in rental properties, buying a rental apartment, going to Los Angels for 3 months, move into an RV or a boat or move to New Zealand and work as a business developer etc etc. I´m sure I will do all of these things when the time is right. First things first and I need to invest my time and money wisely to be able to do what I love doing without having to get a traditional employment. For now I got a whole different plan. It´s so super exciting I almost pee myself. I´ll let you know tomorrow. Buenas noches amig@s!

Känslan som uppstår när man får VG på sin c-uppsats

On 2015/06/24 by Patrik Appelquist

God knows hur många timmar jag och mina två kollegor Jesper och Mathilda la ner på vår c-uppsats om kvalitetssäkring i Sharing Economy-företag. Uppskattningsvis skulle jag tippa på ca 400 timmar per person. Ca 1200 timmar med andra ord. Det var väl ingen dans på rosor men i det hela taget tycker jag att det gick relativt smidigt för oss med inte allt för stora problem som satte käppar i hjulet. Det som var lite nytt för oss var metoden samt att vi gjorde en induktiv studie istället för en deduktiv som vi var vana att göra. Vi började alltså i empirin (verkligheten) och hittade ett fenomen (Sharing Economy) som vi sedan formulerade en problemställning utifrån. Jag måste säga att jag var väldigt stolt över vårt arbete när vi lämnade in den tjocka luntan på ca 100 sidor för några veckor sedan. Jag hade en bra känsla och var vid gott mod. Jag hoppades och trodde att vi skulle få VG men jag vågade knappt yppa det med risk för att jinxa det.


Men nu är det klart. Betyget blev levererat idag och vi lyckades få ett VG. Jag är galet glad och stolt och det känns superhärligt att ha tagit sig igenom utbildningen med flaggan i topp. Tack Jesper och Mathilda för allt. Tack klassen, underbara EBD. Tack Linnéuniversitetet. Mina akademiska studier är nu officiellt avslutade. Mot nya äventyr som affärsutvecklare!

Vad fan hände med föräldrarna?!

On 2015/06/10 by Patrik Appelquist

De senaste åren har jag och många av mina vänner vuxit upp till att bli unga självständiga vuxna. Det va säkert 10-12 år sedan vi flög ur mamma och/eller pappas hus/lägenhet. Vi uppfostrades av er. Vi fick kärlek av er och de flesta av oss tvivlade sällan på att ni verkligen ville vårt bästa. Vi har utbildat oss, skaffat oss erfarenheter, vissa har gjort karriär och andra har bildat familj, några har gjort både och. Så, grattis alla päron där ute. You did it! Fan va roligt, verkligen. Och lycka och glädje är väl den mest logiska reaktionen när ens barn är lyckliga, glada i livet, lyckade eller framgångsrika. Men det är tyvärr inte den reaktionen som oroväckande många av er päron visar!

Nej istället har jag observerat mer och mer avundsjuka, svartsjuka, småaktighet, ointresse och oförmåga att unna sina barn lycka och framgång. Många av mina vänner och bekanta vittnar om liknande erfarenheter. Föräldrar som förminskar sina barns lycka och framgång. Ofta genom att säga något spydigt, ja rentav elaka saker, ibland framför andra människor till och med. Vissa av er päron säger ingenting, men ni frågar ingenting heller. Ni ringer aldrig längre och när ni väl ringer så pratar ni och pratar men ni säger ingenting. Ni pratar upptaget om grannens nya tant eller en jobbarkompis som smygsuper på jobbet, istället för att fråga hur era barn mår, hur det gick för era barn på det där svåra provet eller vad era barn har för planer i livet. Ni är helt enkelt inte intresserade av sina barns liv längre. Det är den slutsatsen jag och många av mina vänner och bekanta drar av ert beteende.

ruttna päron 1

Mår ni 50- och 60-talister så jävla dåligt själva att ni inte ens orkar unna era egna barn lycka och framgång? Är ni så missnöjda med era miserabla liv att ni blir avundsjuka på människor (läs era barn) som vågar följa sina drömmar istället för att gå i era fotspår och begå samma misstag som ni gjorde? Vart är det skon klämmer? Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni beter er så här, skärpning för fan! Ta ansvar för era liv och sluta dra ner era lyckliga barn i skiten. Ni lyckades ju! Be happy! Eller är det för att ni inte längre kan ta åt er äran för era barns framgångar och välmående som ni gör såhär? Släpp taget om det som är dåligt och börja jobba med er själva. Sitt inte kvar i det där destruktiva förhållandet med mannen eller kvinnan som du inte älskar längre. Sälj det där förbannade huset som du vantrivs i och säg upp dig från det där jobbet som du hatar. Gör någonting i alla fall. Vi tar en gammal klyscha här tycker jag, här kommer den: ”om du gör vad du alltid har gjort så kommer du bara få vad du alltid har fått”. Är du inte nöjd med din situation, gööööör någonting då! Jag förstår att ni sitter där och är rädda för förändring. Ni har under de senaste 20-30 åren boat in er totalt, byggt höga mysiga murar som skapar trygghet för familjen. Familjen som till största delen inte bor innanför murarna längre. Kanske ekar det tomt där inne i tryggheten. Är det det som är problemet? Å för att fortsätta med klyschorna, ja vi tar en till: ”alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring”. Men ärligt, vad är alternativet. Ska ni sitta där i er trygghetsborg och va miserabla i 20-40 år tills ni dör?

För gudarna ska veta att er generation har saker att jobba med, med tanke på hur era föräldrar ofta ”uppfostrade” er. Män skulle inte prata om känslor, skulle inte gråta. Man skulle ta hand om sina egna problem, inom hemmets fyra väggar. Packa bajs i en tunna tills den exploderar. Att prata med psykologer eller terapeuter fick man heller inte göra. Det är bara hokus pokus och fungerar inte på riktigt. Men det vet ni inte för ni vägrar ju prova. Men de klart, personlig utveckling fanns ju inte på er tid så det måste ju vara någon typ av modeord som inte är så viktigt, ungefär som internet. Varför börja förändra något nu? Det är väl för sent? Nu är ni ju vuxna och ”färdiga” och fulländade produkter. Oförmögna att förändra er situation, slavar under det här förbannade skitsamhället som bara ”blir sämre och sämre”. Ja skyll allt negativt på andra istället, på med den lite blöta och illaluktande offerkoftan som du förmodligen nyss ärvt av dina päron som nyligen la näsan i vädret eller som sakta men säkert går den långa vägen över till andra sidan. Kanske dör de ledsna för att ni mår som ni mår. Kanske mår de lite bra över att ni mår ungefär lika dåligt som de mådde i livet.

Bli arg på mig för att jag säger det här. Det är lugnt, jag kan ta det. Du kan välja att ta åt dig av texten och fundera på om det i någon grad gäller dig och din relation till dina barn. Du kan välja att låta det rinna av dig som vatten på en gås och förneka allt, må så vara då. Kanske behöver du inte förneka något. Kanske är du ett jävla bra päron som inte beter sig på detta viset. Grattis till dig i största allmänhet men grattis till dina barn i synnerhet.

Om det är någon som känner igen sig (barn eller päron) så får ni gärna kommentera och berätta mer om det. Kanske kan någon förklara för mig varför det ser ut så här på så många ställen hos så många idag.

En tacksam nyexaminerad affärsutvecklares tankar!

On 2015/06/09 by Patrik Appelquist

För nästan exakt tre år sedan kom jag hem från Nicaragua. 15 månader hade jag bott där. 12 av dessa 15 månader jobbade jag med barn som bodde på en soptipp. Plötsligt stod jag i centrala Stockholm och kände mig, inte hemma, utan som en Chele Pelón (rakad viting) i New York. Jag fick en omvänd kulturkrock, i mitt eget land. Jag smusslade med mobilen så att ingen skulle se vilken ”flashig” smartphone jag hade, jag hade alltid en hand på plånboken i fickan och jag hoppade till av rädsla varje gång det kom varmvatten ur kranen på handfatet. Det var en fantastisk känsla. Plötsligt behövde jag inte smussla med mobiltelefonen längre, plånkan kunde få ligga där i fickan utan handens beskydd och varmvatten i kranen…vilken lyx det är alltså!

Något mer som är lyx i Sverige är utbildning. Kan du fatta att jag inte behövde betala en enda krona för att gå en treårig universitetsutbildning för att bli affärsutvecklare? Kan du fatta att jag dessutom fick bidrag varje månad som täckte delar av mina kostnader som student i Sverige? Fy fan vad jag har det bra alltså. Manu Chao har gjort en rätt skön låt som heter ”la vida es una tombola” eller ”livet är som ett lotteri” och jag är så jävla lyckligt lottad som råkar komma från Sverige. Ibland tänker jag på det och funderar hur annorlunda mitt liv hade sett ut om livets lotteri hade gjort att jag hade fötts i…typ Nicaragua. Om jag hade vart bror eller kanske på riktigt far till lille Kevin som kallade mig för pappa när jag var där. Om jag, precis som han, hade vuxit upp med en alkoholiserad pappa på en soptipp. Om jag hade bott i ett land där det bara är övre medelklassen och överklassen som har råd att utbilda sig. Om jag hade vuxit upp i ett land där inte ens doktorer och advokater tjänar bra pengar. Vem hade jag vart då? Vad hade jag gjort? Vem hade jag blivit?

lille kevin


Har du tänkt en liknande tanke någon gång? Det är så lätt att ta allt för givet. Jag vill inte göra det. Jag är så innerligt tacksam att jag råkade födas i ett land som är relativt fritt från korruption och förskonat från krig i nutiden. Jag är så innerligt tacksam att jag utan några större konstigheter eller ekonomiska ansträngningar kunde ta min kandidatexamen på Linnéuniversitetet. I Macau (Kina) träffade jag en kille (kines) som berättade hur härlig han tyckte min livsstil verkade vara. Hur frigjord och individualistisk jag var, på ett bra sätt. Vi sågs ofta utanför byggnaden där jag bodde. Oftast så satt jag där med en god vän och drack några öl (fast man inte fick) efter plugget. Jag berättade om mina dåvarande planer i livet å hans ögon sken upp samtidigt som hans ansikte avslöjade en nyans av avundsjuka. När han berättade att han var den enda sonen i familjen och att hans föräldrar spenderat/investerat vartenda korvöre på hans utbildning och att de förväntade sig return on investment (ROI) asap så att de kunde börja leva ett drägligt liv och så småningom pensionera sig så förstod jag varför. Han var jättenöjd över att ha fått en utbildning men han kommer förmodligen aldrig att kunna förverkliga sig själv och fullfölja sina galna drömmar som alla unga människor har, oavsett vart man kommer ifrån. Prio ett är alltid någon annan, familjen.

Plötsligt inser man hur enormt många möjligheter och valmöjligheter vi har i Sverige. Betald utbildning och i princip ingenting som håller oss tillbaks från att förverkliga oss själva. Världen ligger som en boll framför våra fötter och vi har möjligheten att leka med den precis som vi vill, för vi kan. Vi kan göra det som många andra knappt kan drömma om. Vi har fötts som små Zlatans på vår hemmaplan Friends Arena, bollen ligger i princip på mållinjen och vi behöver bara toucha den för att det ska bli mål. Men eftersom vi är Zlatan så klackar vi in den, eller hur? For the show, det kan vi väl ändå bjuda världen på när vi fått lyxen att födas och/eller växa upp i Sverige?

Tack Sverige för min utbildning!

zlatan friends arena


Vinnova beviljade vår bidragsansökan på 300.000 kr!

On 2015/06/08 by Patrik Appelquist

Vinnova har beslutat om att bevilja en bidragsansökan på 300.000 kronor som jag skrivit till förmån för ett projekt som jag är involverad i och som ämnar förbättra integrationen i Sverige! Vilken underbar start på sommaren 2015. Detta väger upp allt regn och rusk som sommaren bjudit på hittills. Så otroligt härligt att få skörda frukterna av hårt arbete. Jag minns när jag, parallellt med min c-uppsats satt och skrev på denna ansökan i mars. Jag minns alla möten vi haft, alla timmar vi lagt ner, allt blod, svett och tårar som sprutat när projektgruppen oavlönat har jobbat med det vi trott allra mest på. Nu kan vi realisera affärsplanen och göra gott för samhället! Ja faktum är att detta projekt beräknas spara samhället 600 miljoner kronor redan år 2020.


För er som inte vet vilket projekt jag pratar om så kan jag berätta att det är ett projekt som ämnar förbättra integrationen av invandrare i Sverige genom effektiviserad språkutbildning. Vi har utvecklat ett koncept som effektiviserar dagens språkutbildning med upp till 20%. Hur kan jag inte berätta i detalj än men jag kan avslöja att det är en typ av datorspel som baseras på den senaste forskningen om inlärning och utbildning och som använder sig av modern och pedagogisk teknik.

År 2012 invandrade 117.000 människor till Sverige och år 2013 ökade invandringen med hela 12%. På bara 7 år, mellan 2005-2012, har antal SFI-elever (Svenska För Invandrare) fördubblats från 50.000 till 108.000. År 2014 var siffran för antal SFI-elever över 127.000. Till följd av den kraftiga invandringen har SFI fått utstå hård kritik för att ta för lång tid, inte vara tillräckligt individanpassat, vara för abstrakt och traditionell utbildning samt att modern teknik används i för liten utsträckning. Något som bekräftar kritiken är att ca 40% avbryter sina SFI-studier, att den genomsnittliga kostnaden för utbildningen uppgår till hela 27.000 kronor per elev och år och att endast 56 av Sveriges 290 kommuner som erbjuder SFI lyckades nå ett resultat på 60% godkända elever. Enligt Skolverket kostade SFI-utbildningen samhället ca 1,5 miljarder kronor år 2012.

Den ökande invandringen pressar det redan icke fungerande systemet till bristningsgränserna och det är vårt ansvar att ta hand om de som anländer och se till att de snabbt integreras och kan bli en del av det Svenska samhället och bidra till sin egen och Sveriges framtid i form av arbete. Jag är övertygad om att invandringen är bra för vårt avlånga land men vi erbjuda en juste, högklassig och effektiv utbildning som snabbt integrerar och gör invandrare anställningsbara så snart som möjligt. Det ska inte behöva ta år av studier för att lära sig Svenska, 40% av eleverna ska inte behöva avbryta sina SFI-studier, genomsnittstiden för att få arbete som invandrare ska inte behöva vara över 5 år och vårt samhälle ska inte behöva slösa enorma resurser på omotiverande och kostsamma gamla lösningar. Det är dags att agera, och det gör vi med detta projekt. Slutligen vill jag rikta ett tack till Vinnova som tror på oss och som också har insett hur viktig denna samhällsfråga är för det mångkulturella Sveriges framtid.

Håll i hatten Sverige, nu kör vi!