The horrible vacuum feeling after graduating from the university

On 2015/08/09 by Patrik Appelquist

I never expected to feel so empty after my graduation from the Linnaeus University here in Växjö Sweden. After three years of knowing what to do, the reality hit me like baseball bat between the eyes. Too many options! The world before my feet. Strategically thinking I should get myself a job as business developer and kick start a career at a promising corporation. It would be awesome to work as a business developer in an organisation helping startups. I´m especially interested in investment analysis, social entrepreneurs and real estate. But I think I might be too picky when it comes to choosing employer. I´m having such a problem doing things I´m not interested in, things that don´t inspire and challenge me enough. I want to believe that the perfect job for me is out there somewhere. I actually applied for, what I believe, is the perfect job for me but unfortunately I was not accepted. It was a position as an investment manager at an non profit investment company investing in social entrepreneurs or social businesses doing good for the society. I have accepted the fact that I have a big need to feel that whatever I do must serve a good purpose for people, society or the world.

The beautiful lake in Växjö during summer

But emotionally and due to my personality as a problem solver and challenge- and freedom junkie I can´t think of anything else but to make a reality of my many business ideas and fun projects. Though I´m always struggling with the balance between the fun and the money In my projects. It seems like I´m (just like Filip and Fredrik) is driven by lust and not so much by the money. I don´t really fancy money as it is but I do value my time and I think life is too short to do things you don´t love doing. And in the world we´re all living in, time is unfortunately money.

The last three years I´ve really come to terms with, and accepted, who I am and what I want from life. I do realize that I´m a lot different to the ”typical swede” and it feels alright, but sometimes I feel lonely being different. I´ve never considered myself different before but I know very few people not wanting to have kids, get married and live the ”Svensson life” or the american dream. I know how I don´t want to live my life and I do think I know how I´d like to live it, but I don´t know how to get there, I can´t really see the road leading to there. I want to find a context that suits me and where I fit in. I don´t want to stay but I don´t know where to go. I say as the Swedish comedians Galenskaparna use to say: ”Man letar å letar efter sin rätta plats, men livet är onumrerat och jag har ju inte ens biljett”.More about how I know I don´t want to live my life and how I want to live my life in a later blogpost.

Feet and headphone cord by the water

The last 8 weeks I´ve been thinking and thinking. Considered all the possibilities, all the opportunities. Frustrated like a five year old with ADD high on sugar I threw all the balls i had in the sky (I know this metaphor might not work in english but use your imagination) and waited for one or another to land and work out for me. I thought about investing in rental properties, buying a rental apartment, going to Los Angels for 3 months, move into an RV or a boat or move to New Zealand and work as a business developer etc etc. I´m sure I will do all of these things when the time is right. First things first and I need to invest my time and money wisely to be able to do what I love doing without having to get a traditional employment. For now I got a whole different plan. It´s so super exciting I almost pee myself. I´ll let you know tomorrow. Buenas noches amig@s!

Känslan som uppstår när man får VG på sin c-uppsats

On 2015/06/24 by Patrik Appelquist

God knows hur många timmar jag och mina två kollegor Jesper och Mathilda la ner på vår c-uppsats om kvalitetssäkring i Sharing Economy-företag. Uppskattningsvis skulle jag tippa på ca 400 timmar per person. Ca 1200 timmar med andra ord. Det var väl ingen dans på rosor men i det hela taget tycker jag att det gick relativt smidigt för oss med inte allt för stora problem som satte käppar i hjulet. Det som var lite nytt för oss var metoden samt att vi gjorde en induktiv studie istället för en deduktiv som vi var vana att göra. Vi började alltså i empirin (verkligheten) och hittade ett fenomen (Sharing Economy) som vi sedan formulerade en problemställning utifrån. Jag måste säga att jag var väldigt stolt över vårt arbete när vi lämnade in den tjocka luntan på ca 100 sidor för några veckor sedan. Jag hade en bra känsla och var vid gott mod. Jag hoppades och trodde att vi skulle få VG men jag vågade knappt yppa det med risk för att jinxa det.

cuppsats

Men nu är det klart. Betyget blev levererat idag och vi lyckades få ett VG. Jag är galet glad och stolt och det känns superhärligt att ha tagit sig igenom utbildningen med flaggan i topp. Tack Jesper och Mathilda för allt. Tack klassen, underbara EBD. Tack Linnéuniversitetet. Mina akademiska studier är nu officiellt avslutade. Mot nya äventyr som affärsutvecklare!

Vad fan hände med föräldrarna?!

On 2015/06/10 by Patrik Appelquist

De senaste åren har jag och många av mina vänner vuxit upp till att bli unga självständiga vuxna. Det va säkert 10-12 år sedan vi flög ur mamma och/eller pappas hus/lägenhet. Vi uppfostrades av er. Vi fick kärlek av er och de flesta av oss tvivlade sällan på att ni verkligen ville vårt bästa. Vi har utbildat oss, skaffat oss erfarenheter, vissa har gjort karriär och andra har bildat familj, några har gjort både och. Så, grattis alla päron där ute. You did it! Fan va roligt, verkligen. Och lycka och glädje är väl den mest logiska reaktionen när ens barn är lyckliga, glada i livet, lyckade eller framgångsrika. Men det är tyvärr inte den reaktionen som oroväckande många av er päron visar!

Nej istället har jag observerat mer och mer avundsjuka, svartsjuka, småaktighet, ointresse och oförmåga att unna sina barn lycka och framgång. Många av mina vänner och bekanta vittnar om liknande erfarenheter. Föräldrar som förminskar sina barns lycka och framgång. Ofta genom att säga något spydigt, ja rentav elaka saker, ibland framför andra människor till och med. Vissa av er päron säger ingenting, men ni frågar ingenting heller. Ni ringer aldrig längre och när ni väl ringer så pratar ni och pratar men ni säger ingenting. Ni pratar upptaget om grannens nya tant eller en jobbarkompis som smygsuper på jobbet, istället för att fråga hur era barn mår, hur det gick för era barn på det där svåra provet eller vad era barn har för planer i livet. Ni är helt enkelt inte intresserade av sina barns liv längre. Det är den slutsatsen jag och många av mina vänner och bekanta drar av ert beteende.

ruttna päron 1

Mår ni 50- och 60-talister så jävla dåligt själva att ni inte ens orkar unna era egna barn lycka och framgång? Är ni så missnöjda med era miserabla liv att ni blir avundsjuka på människor (läs era barn) som vågar följa sina drömmar istället för att gå i era fotspår och begå samma misstag som ni gjorde? Vart är det skon klämmer? Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni beter er så här, skärpning för fan! Ta ansvar för era liv och sluta dra ner era lyckliga barn i skiten. Ni lyckades ju! Be happy! Eller är det för att ni inte längre kan ta åt er äran för era barns framgångar och välmående som ni gör såhär? Släpp taget om det som är dåligt och börja jobba med er själva. Sitt inte kvar i det där destruktiva förhållandet med mannen eller kvinnan som du inte älskar längre. Sälj det där förbannade huset som du vantrivs i och säg upp dig från det där jobbet som du hatar. Gör någonting i alla fall. Vi tar en gammal klyscha här tycker jag, här kommer den: ”om du gör vad du alltid har gjort så kommer du bara få vad du alltid har fått”. Är du inte nöjd med din situation, gööööör någonting då! Jag förstår att ni sitter där och är rädda för förändring. Ni har under de senaste 20-30 åren boat in er totalt, byggt höga mysiga murar som skapar trygghet för familjen. Familjen som till största delen inte bor innanför murarna längre. Kanske ekar det tomt där inne i tryggheten. Är det det som är problemet? Å för att fortsätta med klyschorna, ja vi tar en till: ”alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring”. Men ärligt, vad är alternativet. Ska ni sitta där i er trygghetsborg och va miserabla i 20-40 år tills ni dör?

För gudarna ska veta att er generation har saker att jobba med, med tanke på hur era föräldrar ofta ”uppfostrade” er. Män skulle inte prata om känslor, skulle inte gråta. Man skulle ta hand om sina egna problem, inom hemmets fyra väggar. Packa bajs i en tunna tills den exploderar. Att prata med psykologer eller terapeuter fick man heller inte göra. Det är bara hokus pokus och fungerar inte på riktigt. Men det vet ni inte för ni vägrar ju prova. Men de klart, personlig utveckling fanns ju inte på er tid så det måste ju vara någon typ av modeord som inte är så viktigt, ungefär som internet. Varför börja förändra något nu? Det är väl för sent? Nu är ni ju vuxna och ”färdiga” och fulländade produkter. Oförmögna att förändra er situation, slavar under det här förbannade skitsamhället som bara ”blir sämre och sämre”. Ja skyll allt negativt på andra istället, på med den lite blöta och illaluktande offerkoftan som du förmodligen nyss ärvt av dina päron som nyligen la näsan i vädret eller som sakta men säkert går den långa vägen över till andra sidan. Kanske dör de ledsna för att ni mår som ni mår. Kanske mår de lite bra över att ni mår ungefär lika dåligt som de mådde i livet.

Bli arg på mig för att jag säger det här. Det är lugnt, jag kan ta det. Du kan välja att ta åt dig av texten och fundera på om det i någon grad gäller dig och din relation till dina barn. Du kan välja att låta det rinna av dig som vatten på en gås och förneka allt, må så vara då. Kanske behöver du inte förneka något. Kanske är du ett jävla bra päron som inte beter sig på detta viset. Grattis till dig i största allmänhet men grattis till dina barn i synnerhet.

Om det är någon som känner igen sig (barn eller päron) så får ni gärna kommentera och berätta mer om det. Kanske kan någon förklara för mig varför det ser ut så här på så många ställen hos så många idag.

En tacksam nyexaminerad affärsutvecklares tankar!

On 2015/06/09 by Patrik Appelquist

För nästan exakt tre år sedan kom jag hem från Nicaragua. 15 månader hade jag bott där. 12 av dessa 15 månader jobbade jag med barn som bodde på en soptipp. Plötsligt stod jag i centrala Stockholm och kände mig, inte hemma, utan som en Chele Pelón (rakad viting) i New York. Jag fick en omvänd kulturkrock, i mitt eget land. Jag smusslade med mobilen så att ingen skulle se vilken ”flashig” smartphone jag hade, jag hade alltid en hand på plånboken i fickan och jag hoppade till av rädsla varje gång det kom varmvatten ur kranen på handfatet. Det var en fantastisk känsla. Plötsligt behövde jag inte smussla med mobiltelefonen längre, plånkan kunde få ligga där i fickan utan handens beskydd och varmvatten i kranen…vilken lyx det är alltså!

Något mer som är lyx i Sverige är utbildning. Kan du fatta att jag inte behövde betala en enda krona för att gå en treårig universitetsutbildning för att bli affärsutvecklare? Kan du fatta att jag dessutom fick bidrag varje månad som täckte delar av mina kostnader som student i Sverige? Fy fan vad jag har det bra alltså. Manu Chao har gjort en rätt skön låt som heter ”la vida es una tombola” eller ”livet är som ett lotteri” och jag är så jävla lyckligt lottad som råkar komma från Sverige. Ibland tänker jag på det och funderar hur annorlunda mitt liv hade sett ut om livets lotteri hade gjort att jag hade fötts i…typ Nicaragua. Om jag hade vart bror eller kanske på riktigt far till lille Kevin som kallade mig för pappa när jag var där. Om jag, precis som han, hade vuxit upp med en alkoholiserad pappa på en soptipp. Om jag hade bott i ett land där det bara är övre medelklassen och överklassen som har råd att utbilda sig. Om jag hade vuxit upp i ett land där inte ens doktorer och advokater tjänar bra pengar. Vem hade jag vart då? Vad hade jag gjort? Vem hade jag blivit?

lille kevin

Kevin

Har du tänkt en liknande tanke någon gång? Det är så lätt att ta allt för givet. Jag vill inte göra det. Jag är så innerligt tacksam att jag råkade födas i ett land som är relativt fritt från korruption och förskonat från krig i nutiden. Jag är så innerligt tacksam att jag utan några större konstigheter eller ekonomiska ansträngningar kunde ta min kandidatexamen på Linnéuniversitetet. I Macau (Kina) träffade jag en kille (kines) som berättade hur härlig han tyckte min livsstil verkade vara. Hur frigjord och individualistisk jag var, på ett bra sätt. Vi sågs ofta utanför byggnaden där jag bodde. Oftast så satt jag där med en god vän och drack några öl (fast man inte fick) efter plugget. Jag berättade om mina dåvarande planer i livet å hans ögon sken upp samtidigt som hans ansikte avslöjade en nyans av avundsjuka. När han berättade att han var den enda sonen i familjen och att hans föräldrar spenderat/investerat vartenda korvöre på hans utbildning och att de förväntade sig return on investment (ROI) asap så att de kunde börja leva ett drägligt liv och så småningom pensionera sig så förstod jag varför. Han var jättenöjd över att ha fått en utbildning men han kommer förmodligen aldrig att kunna förverkliga sig själv och fullfölja sina galna drömmar som alla unga människor har, oavsett vart man kommer ifrån. Prio ett är alltid någon annan, familjen.

Plötsligt inser man hur enormt många möjligheter och valmöjligheter vi har i Sverige. Betald utbildning och i princip ingenting som håller oss tillbaks från att förverkliga oss själva. Världen ligger som en boll framför våra fötter och vi har möjligheten att leka med den precis som vi vill, för vi kan. Vi kan göra det som många andra knappt kan drömma om. Vi har fötts som små Zlatans på vår hemmaplan Friends Arena, bollen ligger i princip på mållinjen och vi behöver bara toucha den för att det ska bli mål. Men eftersom vi är Zlatan så klackar vi in den, eller hur? For the show, det kan vi väl ändå bjuda världen på när vi fått lyxen att födas och/eller växa upp i Sverige?

Tack Sverige för min utbildning!

zlatan friends arena

Zlatan

Vinnova beviljade vår bidragsansökan på 300.000 kr!

On 2015/06/08 by Patrik Appelquist

Vinnova har beslutat om att bevilja en bidragsansökan på 300.000 kronor som jag skrivit till förmån för ett projekt som jag är involverad i och som ämnar förbättra integrationen i Sverige! Vilken underbar start på sommaren 2015. Detta väger upp allt regn och rusk som sommaren bjudit på hittills. Så otroligt härligt att få skörda frukterna av hårt arbete. Jag minns när jag, parallellt med min c-uppsats satt och skrev på denna ansökan i mars. Jag minns alla möten vi haft, alla timmar vi lagt ner, allt blod, svett och tårar som sprutat när projektgruppen oavlönat har jobbat med det vi trott allra mest på. Nu kan vi realisera affärsplanen och göra gott för samhället! Ja faktum är att detta projekt beräknas spara samhället 600 miljoner kronor redan år 2020.

vinnova

För er som inte vet vilket projekt jag pratar om så kan jag berätta att det är ett projekt som ämnar förbättra integrationen av invandrare i Sverige genom effektiviserad språkutbildning. Vi har utvecklat ett koncept som effektiviserar dagens språkutbildning med upp till 20%. Hur kan jag inte berätta i detalj än men jag kan avslöja att det är en typ av datorspel som baseras på den senaste forskningen om inlärning och utbildning och som använder sig av modern och pedagogisk teknik.

År 2012 invandrade 117.000 människor till Sverige och år 2013 ökade invandringen med hela 12%. På bara 7 år, mellan 2005-2012, har antal SFI-elever (Svenska För Invandrare) fördubblats från 50.000 till 108.000. År 2014 var siffran för antal SFI-elever över 127.000. Till följd av den kraftiga invandringen har SFI fått utstå hård kritik för att ta för lång tid, inte vara tillräckligt individanpassat, vara för abstrakt och traditionell utbildning samt att modern teknik används i för liten utsträckning. Något som bekräftar kritiken är att ca 40% avbryter sina SFI-studier, att den genomsnittliga kostnaden för utbildningen uppgår till hela 27.000 kronor per elev och år och att endast 56 av Sveriges 290 kommuner som erbjuder SFI lyckades nå ett resultat på 60% godkända elever. Enligt Skolverket kostade SFI-utbildningen samhället ca 1,5 miljarder kronor år 2012.

Den ökande invandringen pressar det redan icke fungerande systemet till bristningsgränserna och det är vårt ansvar att ta hand om de som anländer och se till att de snabbt integreras och kan bli en del av det Svenska samhället och bidra till sin egen och Sveriges framtid i form av arbete. Jag är övertygad om att invandringen är bra för vårt avlånga land men vi erbjuda en juste, högklassig och effektiv utbildning som snabbt integrerar och gör invandrare anställningsbara så snart som möjligt. Det ska inte behöva ta år av studier för att lära sig Svenska, 40% av eleverna ska inte behöva avbryta sina SFI-studier, genomsnittstiden för att få arbete som invandrare ska inte behöva vara över 5 år och vårt samhälle ska inte behöva slösa enorma resurser på omotiverande och kostsamma gamla lösningar. Det är dags att agera, och det gör vi med detta projekt. Slutligen vill jag rikta ett tack till Vinnova som tror på oss och som också har insett hur viktig denna samhällsfråga är för det mångkulturella Sveriges framtid.

Håll i hatten Sverige, nu kör vi!

A dream comes true

On 2014/12/15 by Patrik Appelquist

The ones who knows me know that I´m a social loner. I love people and I love my own company and I really appreciate to be alone now and then. That´s when I recharge my batteries. So, since I do feel comfortable being alone, I´ve done most of my trips abroad and adventures alone. I have of course met new friends wherever I´ve gone but those friends often stay where I met them and once back in Sweden I have no one to share the lovely memories with. So, when I thought about this new adventure, I thought that I would break up with an old pattern and that I at least should invite some people to join. So I invited a bunch of family, friends and fools that I know very well and don´t know at all but want to get to know better. A bunch of guys that i adore, look up to and/or inspire me in different ways. I know for sure that it takes a lot to be able to come. Money, time and other sacrifices. So…time will tell wheather I go alone or not this time. I hope for the latter.

I graduate from the Linnaeus University in june 2015 (Enterprising and Business Development). Three years of studies are soon to be over. Before being hired by H&M or IKEA´s sustainability, product development or CSR department I want to experience the feeling of total freedom at it´s best. And for me, I think that would be a trip down to southern Europe. But I´m not talking about a flight or so, oh no my friend…

Scenario:
You´re riding a little bit over 70 kilometers per hour. The sun is about to set over the French vineyards and hunger is calling for attention while you sweep down the curly roads. Just 2 kilometers left until we arrive at the guest house where we´ll sleep and eat cheaply. An amazing sound suddenly appears from behind. The roar of the 1100cc motors is just incredible. You’re looking in the rearview mirror of your motorbike. Three of your friends are about to catch up with you on their bikes. One of them honk when he pass by, just to disappear out of sight a few seconds later down the valley. ”This will be a nice vacation video” -you think for yourself while you´re watching your go-pro attached to the front of your 80´s retro bike. The others has already released the lightweight packing and are ready to call it a day when you turn right down the small road that leads to the B&B. You lock the bikes and walk in to enjoy the French cuisine, the view over the vineyards and the freshly brewed beer. Tomorrow we´ll be taking on another 200 kilometers. Switzerland awaits.

In summary:
Me + a bunch of the best people + motorbikes + 3 weeks + the best places and roads of southern europe = Amazing!
Cafe-Racer-TV-700x450

When life intervenes

On 2014/10/06 by Patrik Appelquist

You know how it is when you´re in the middle of everything. When you see grainy fragments of things thru the eye of the storm and everything gets blurry because your natural shutterspeed is to slow to capture the moment. When there is no flashlight to freeze time and not enough iso in your life to compensate the overwhelming darkness. Time lapse in circles but you feel like you´re standing still. Hard to tell the difference between truth and beliefs, confused by the fake dept of field. So many things happening in the same time, but somehow, since you´re in the middle of the tornado, it´s totaly quiet and still, and the only thing you can hear is your heart beating and your attempts to catch the breath while trying to regain focus. Desperately zooming in, aiming at anything steady to cling on to. One shot, to no avail. Just to trade in the healthy, peripheral vision manual mode, for tunnel vision automatic mode. A memory stuck in a frame, a pure and simple black and white negative.

I talked with my little sister on the phone the other day. She´s 8500 kilometers away from me. And normally that´s fine but, as my teacher in Customer Relationship Management would say; the dependent variable ”pain” that her tears cause you has a significant relationship with the independent variable ”distance” between the two of you. Being this far away, when one of my loved ones is alone in the iris of the storm, is just heartbreaking.

Dear little sister, I want to be your rock steady tripod and iso in your life. I want to be the one turning your negatives into beautiful colorful photos…

Patrik Appelquist
Photo cred to our mutual beloved sister Cecilia Appelquist

You know I´m all about that bass…

On 2014/10/04 by Patrik Appelquist

I found some awesome covers of that great song ”All about that bass” by Meghan Trainor the other day. This is why I really love music. I just love how musicians interpret songs and make it somewhat their own. Enjoy!
all about that bass

Workout in Macau

On 2014/10/03 by Patrik Appelquist

Im so fed up of waiting for the university´s gym to open. They´ve been saying different dates all the time and it´s been 7 weeks allready. That´s just some bad quality service, not living up to what they promised. Back in Sweden I used to go to the gym like 4-5 times a week and now…nothing. Yes I tried to find another gym in Macau but, gym is not considered a ”folk activity” here, so it´s ridiculously expensive. One of the gym wanted 3700 euro a year. It aint gonna happen so that´s why I met with some friends today to do a workout together.

Danella put together a rutine and me and Ebba followed her lead. It was really nice. First I was allright but as soon as we stopped I felt dizzy. Maybe because of the heat, maybe because of my bad condition, I don´t know 😉

patrik appelquist
patrik appelquist träning
Photo cred to: Ebba Cameron

Pages:«1234567...16»