Vad fan hände med föräldrarna?!

On 2015/06/10 by Patrik Appelquist

De senaste åren har jag och många av mina vänner vuxit upp till att bli unga självständiga vuxna. Det va säkert 10-12 år sedan vi flög ur mamma och/eller pappas hus/lägenhet. Vi uppfostrades av er. Vi fick kärlek av er och de flesta av oss tvivlade sällan på att ni verkligen ville vårt bästa. Vi har utbildat oss, skaffat oss erfarenheter, vissa har gjort karriär och andra har bildat familj, några har gjort både och. Så, grattis alla päron där ute. You did it! Fan va roligt, verkligen. Och lycka och glädje är väl den mest logiska reaktionen när ens barn är lyckliga, glada i livet, lyckade eller framgångsrika. Men det är tyvärr inte den reaktionen som oroväckande många av er päron visar!

Nej istället har jag observerat mer och mer avundsjuka, svartsjuka, småaktighet, ointresse och oförmåga att unna sina barn lycka och framgång. Många av mina vänner och bekanta vittnar om liknande erfarenheter. Föräldrar som förminskar sina barns lycka och framgång. Ofta genom att säga något spydigt, ja rentav elaka saker, ibland framför andra människor till och med. Vissa av er päron säger ingenting, men ni frågar ingenting heller. Ni ringer aldrig längre och när ni väl ringer så pratar ni och pratar men ni säger ingenting. Ni pratar upptaget om grannens nya tant eller en jobbarkompis som smygsuper på jobbet, istället för att fråga hur era barn mår, hur det gick för era barn på det där svåra provet eller vad era barn har för planer i livet. Ni är helt enkelt inte intresserade av sina barns liv längre. Det är den slutsatsen jag och många av mina vänner och bekanta drar av ert beteende.

ruttna päron 1

Mår ni 50- och 60-talister så jävla dåligt själva att ni inte ens orkar unna era egna barn lycka och framgång? Är ni så missnöjda med era miserabla liv att ni blir avundsjuka på människor (läs era barn) som vågar följa sina drömmar istället för att gå i era fotspår och begå samma misstag som ni gjorde? Vart är det skon klämmer? Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni beter er så här, skärpning för fan! Ta ansvar för era liv och sluta dra ner era lyckliga barn i skiten. Ni lyckades ju! Be happy! Eller är det för att ni inte längre kan ta åt er äran för era barns framgångar och välmående som ni gör såhär? Släpp taget om det som är dåligt och börja jobba med er själva. Sitt inte kvar i det där destruktiva förhållandet med mannen eller kvinnan som du inte älskar längre. Sälj det där förbannade huset som du vantrivs i och säg upp dig från det där jobbet som du hatar. Gör någonting i alla fall. Vi tar en gammal klyscha här tycker jag, här kommer den: ”om du gör vad du alltid har gjort så kommer du bara få vad du alltid har fått”. Är du inte nöjd med din situation, gööööör någonting då! Jag förstår att ni sitter där och är rädda för förändring. Ni har under de senaste 20-30 åren boat in er totalt, byggt höga mysiga murar som skapar trygghet för familjen. Familjen som till största delen inte bor innanför murarna längre. Kanske ekar det tomt där inne i tryggheten. Är det det som är problemet? Å för att fortsätta med klyschorna, ja vi tar en till: ”alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring”. Men ärligt, vad är alternativet. Ska ni sitta där i er trygghetsborg och va miserabla i 20-40 år tills ni dör?

För gudarna ska veta att er generation har saker att jobba med, med tanke på hur era föräldrar ofta ”uppfostrade” er. Män skulle inte prata om känslor, skulle inte gråta. Man skulle ta hand om sina egna problem, inom hemmets fyra väggar. Packa bajs i en tunna tills den exploderar. Att prata med psykologer eller terapeuter fick man heller inte göra. Det är bara hokus pokus och fungerar inte på riktigt. Men det vet ni inte för ni vägrar ju prova. Men de klart, personlig utveckling fanns ju inte på er tid så det måste ju vara någon typ av modeord som inte är så viktigt, ungefär som internet. Varför börja förändra något nu? Det är väl för sent? Nu är ni ju vuxna och ”färdiga” och fulländade produkter. Oförmögna att förändra er situation, slavar under det här förbannade skitsamhället som bara ”blir sämre och sämre”. Ja skyll allt negativt på andra istället, på med den lite blöta och illaluktande offerkoftan som du förmodligen nyss ärvt av dina päron som nyligen la näsan i vädret eller som sakta men säkert går den långa vägen över till andra sidan. Kanske dör de ledsna för att ni mår som ni mår. Kanske mår de lite bra över att ni mår ungefär lika dåligt som de mådde i livet.

Bli arg på mig för att jag säger det här. Det är lugnt, jag kan ta det. Du kan välja att ta åt dig av texten och fundera på om det i någon grad gäller dig och din relation till dina barn. Du kan välja att låta det rinna av dig som vatten på en gås och förneka allt, må så vara då. Kanske behöver du inte förneka något. Kanske är du ett jävla bra päron som inte beter sig på detta viset. Grattis till dig i största allmänhet men grattis till dina barn i synnerhet.

Om det är någon som känner igen sig (barn eller päron) så får ni gärna kommentera och berätta mer om det. Kanske kan någon förklara för mig varför det ser ut så här på så många ställen hos så många idag.

One Response to “Vad fan hände med föräldrarna?!”

  • När jag läser det här blir jag glad och stolt över att ha så fantastiska föräldrar. De är födda på 50-talet och fick mig rätt tidigt (jag är 38). Och gudarna ska veta att jag inte alltid varit ett lätthanterligt barn. Jag har haft problem med ångest och depressioner sedan före tonåren och till det gick jag med Crohns sjukdom i flera år innan jag fick diagnosen, då jag var helt utmärglad, inte kunde äta, mådde förskräckligt och for in och ut hos läkaren. Trots att de egentligen inte alls hade råd, fick jag ändå träffa psykologer.

    Men de har alltid stöttat mig – och mina syskon. Oavsett vad vi velat göra, så har de ställt upp. Om det gått dåligt för mig, vilket det gjort de senaste åren, har de varit en trygghet. De har hjälpt mig med allt de kunnat, ställt upp i ur och skur utan att klaga. Behöver jag hjälp med något så gör de allt vad de kan. Samma sak med mina syskon – vi hjälper varandra. Och det är inte så att vi är jättetajta och umgås hela tiden. Det är bara det att vi är en familj och det är viktig.

    Samtidigt har de alltid varit stenhårda med att ta eget ansvar och att klara av saker själva. Curling har aldrig existerat. För att ta ett tydligt exempel som jag gillar, var när jag var 11-12 år och vi skulle se en våldsfilm hos en kompis. Hans morsa krävde att jag gick hem och frågade om lov, vilket jag inte fattade vitsen med men gjorde för att hon bad mig. Hon var väldigt gapig om farliga filmer. Min morsa däremot, hon sa att ”oavsett hur våldsam filmen är så visas betydligt värre saker på nyheterna, och det är på *riktigt* – se vad du vill, du behöver bara inte berätta om det”.

    Det senaste halvåret har varit kaotiskt, så mina föräldrar har ringt varje dag och det första de frågar är hur jag mår och hur det är rent allmänt.

    Vi har alltid pratat om det mesta, så länge det inte är skvaller. När jag varit hos andra familjer så är det just skvaller som tas upp vid middagsbordet, vem som vänstrat med vem, vem som har psykiska besvär, vem som super och så vidare. Sådant hörs aldrig hos oss. Det finns inget intresse.

    När familjen är samlad diskuterar vi politik, vetenskapliga framsteg, nyheter och sen är det populärt med att jävlas med och förolämpa varandra, på ett familjärt och sarkastiskt vis (vilket kan skrämma nya personer vid bordet, för det kan bli väääldigt grovt – brutala burns är episka).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *